— Aija Salo

Kön är gester, rörelser, röst, status - är det något mer?

I förrgår såg jag Rabbe Smedlunds levande tolkning av Jag är min egen fru i Svenska teatern. Det är en pjäs om den tyska omtvistade trans-personen Charlotte von Mahlsdorf. Den 1928 födda Lothar Berfelde levde sin ungdom under naziregimens tid och därefter i Stasi-dominerade DDR. Enligt självbiografin och Dough Wrights pjäs levde hon från tidig ålder som kvinna. I pjäsen kallar hon sig själv transvestit. Fenomenet kön intresserar mig oändligt. Finns det något som kön, eller är det hela bara något människor hittar på om och om igen? På teaterscen och i transvestiters, drag-drottningars och drag-kungars föreställningar uttrycks kön - det manliga eller det kvinnliga - med mer eller mindre nyanserade gester, sätt att röra på sig, låg eller hög röst. I samhället präglas såväl lagstiftningen som familjeretoriken av könsförväntningar, normer, preferenser. I många sammanhang påverkar kön ens status i gruppen eller i samhället. Två sorters könsutveckling behövs: Dels att ojämställdheten mellan män och kvinnor jämnas ut på alla samhällssektorer - bort med löneskillnaden, den gammalmodiga arbetsfördelningen i heterohemmet, våldet mot kvinnor och sexismen som tar uttryck i trakasserier mot flickor och kvinnor i alla åldrar. Dels vill jag gärna se att hela könssystemet och könets betydelse rivs ner, bit för bit. Var och en bör själv få definiera och uttrycka sin personlighet, namn, familjeform etc. oberoende kön, och det borde vara möjligt att leva utan könsdefinition om man så ville. Detta ideal betyder inte att någon skulle tvingas avstå från sin kära maskulinitet eller femininitet. Tvärtom: Alla skulle verkligen få vara könsmässigt som de själva ville, utan trakasserier, utanförskap eller sanktioner. Även de som trivs i de mest stereotypa rollerna. Men inget val av könsidentitet eller -uttryck skulle värderas som bättre än andra på en samhällelig nivå. Barn skulle uppfostras utan en uppdelning till rosa och ljusblå. När kön inte längre vore en grundpelare i vår människobild skulle ojämställdheterna mellan könen och ojämlikheterna mellan de olika familjeformerna försvinna. Låter idealistiskt? Såklart. Och ändå finns det i dag många som påstår att Finland redan är ett jämställt land där kön inte spelar roll. Kvatsch. Var och en av oss deltar dagligen i könsproduktionen. Det är inte bara illa ju, men kön får inte höja trösklar eller t o m väggar i vägen när man vill nå något, göra något, vara något på sitt eget sätt. PS. Det finns förstås en massa som just riksdagen kan göra för att ändra på könsnormerna. Men jag skriver om den biten en annan gång.
Jaa sivu: