— Stina Nybäck

Att tävla eller leka

Skolan har minskat på gymnastiktimmar på bekostnad av barnens välmående. I detta nu är det möjligt att 7 till 12-åriga barn under hela sin skolgång har bara två gymnastiktimmar per vecka. Hur kan vi rota ett intresse för och en vana att röra på sig om man inte får lära sig det i skolan? Väldigt många barn skjutsas till och från skolan även om vägen bara är under en kilometer. Barn får aldrig känna hur roligt det är att gå hem tillsammans med kompisarna efter skolan. Att kanske hoppa över några diken eller gå över en åker. Att röra på sig för att det är roligt och för att man gör det tillsammans. Det har gått så långt att när skolan sen meddelar hemmen att det är skridskoåkning på gymnastiktimmen så har barnen inga skridskor att ta med. Föräldrarna tycker att det är onödigt att skaffa skridskor bara för två veckotimmars skull. Undrar hur många finländska barn skidar och skrinnar på fritiden om tio år? Det är väldigt olika hur familjerna har tid och möjlighet att se till att barnen håller på med idrott utanför skolan. Varje kommun med självaktning skall ju ha en ishall nuförtiden. Tröskeln till att gå till en naturis eller uteisbana är lägre än att gå till en ishall bara för skojs skull. För att hålla en ishall ekonomiskt flytande, måste den vara reserverad för föreningar helst alla eftermiddagar och kvällar i veckan. Det i sin tur för med sig att de är öppna för allmänheten bara någon timme nu och då. De barn och unga som håller på med någon idrott, låt oss säga t.ex. ishockey, varför slutar de då ofta vid 14-15-års ålder? När ishockeyn under många års tid har varit ett sätt att njuta av hård träning, njuta av att lära sig nytt och tillfredställelsen i att göra något roligt tillsammans med kompisarna, vad är det som händer när killarna kommer upp till 13-års åldern? Jo, lagledningen, tränarna tycker att de skall klara sig bra, de skall vinna. Spelarna delas upp i det bästa AAA-laget, det medelmåttiga AA-laget och det sämsta A-laget. Om föreningen inte har penningstinta sponsorer kan det hända att man tycker att det blir för dyrt att hålla sig med alla tre nivåer. Med den påföljden att killarna i A-laget blir hemma vid datorn och de två bättre lagen slås ihop. Villkoren blir något helt annat än vad det var när pojkarna började och det var roligt. Nu är det träningar fyra, fem gånger i veckan plus spelen. Bara de bästa får spela i spelen, de övriga är med och finansierar och tas med som reserv ifall någon av de bra insjuknar. Nu tror jag inte på att alla unga killar vill spela ishockey med blodsmaken i munnen. Varför slutar de i så fall? Det finns massor med vuxna män som håller på med ishockey, korgboll eller innebandy en gång i veckan, för att hålla sig i form och för att det är roligt. Varför unnar vi inte det åt våra ungdomar också? Vi har inte tid att vänta. Allt yngre barn har symtom av välfärdssjukdomarna som övervikt, högt blodtryck och t.o.m. förhöjda kolesterolvärden. Skolgymnastiken måste få mera resurser och vi måste utveckla verksamheten i idrottsföreningrna så att vi lyckas hålla kvar ungdomarna!
Jaa sivu: