— Stina Nybäck

Är alla med?

När jag på morgonen promenerade till jobbet, stannade jag till. Tranorna kommer! Det hesa lätet ekade i den kyliga morgonluften och ett tiotal tranor landade på Storängen. Storängen är i mars-april fylld med vatten i några veckors tid och där vilar tranorna på sin väg till sina boplatser. Medan jag glad och lätt i sinnet fortsatte till skolan, slog mig plötsligt tanken huruvida de hade alla med sig hem tillbaka. Hade de sett till att ingen blev efter? Hade de samlat sig för hemfärden och tagit hand om varandra genom att turvis leda och dra det tyngsta lasset? Somliga pojkar hade första gången cyklat till skolan. De hade röda kinder och var rätt så nöjda med morgonen, sina nyss framtagna cyklar och sig själva. Men medan jag stod och tittade på dem, kunde jag konstatera att alla inte var med. Tre pulpeter var tomma. En flicka var i Thailand med sin mamma, en pojke i Miami med sina farföräldrar och en pojke hade jag inget besked om. Vi lever mitt i världen med barnen, hur idyllisk omgivningen än förefaller att vara. Verkligheten är ändå den samma för alla barnfamiljer i Finland. Somliga föräldrar har ett arbete där de förväntas jobba kvällar, resa i arbetet och ställa upp när projektet skall bli klart. Somliga mammor har jobb ibland och på barnen märks tidvis en ökad oro. Pengarna vill inte räcka till och osäkerheten på arbetsmarknaden gör att framtiden är oviss. Världen är här, i vårt klassrum. Flickan som var nyss hemkommen från Indien, berättade att hon träffat en jämnårig indisk flicka som bodde bakom restaurangen som hennes mamma ägde. Flickorna lekte i rummet där familjen bodde. Syskonen lekte på gatan och ingen hade en hund fast det sprang magra hundar omkring överallt. Vi satt i klassrummet och lyssnade. Vi hade yllesockor på, var varma och mätta och försökte förstå. När barnen varje måndag berättar om veckoslutet, berättar de om simhallen, ishockeymatcher och födelsedagar. Men det finns mycket de inte berättar om. Sånt som finns under ytan och som många barn i Finlad får kämpa med. Om pappa med ny, främmande fru och nya barn som får allt medan man själv blir utan. Man står där och det vrider sig i magen och man undrar om pappa inte längre tycker om en. Hat och rädsla, svartsjuka och osäkerhet. När jag på morgonen tittar på eleverna, ser jag dem i ögonen och kollar: är alla med? Har de bekymmer som idag tär på den energi som borde finnas till inlärningen? Behöver de något extra i dag? Lite lugn och ro, att få vara i fred? Att få springa ifrån sig vreden, ångesten? Trygghet i form av ett vänligt ord, en nick, en bekräftelse: du är med!
Jaa sivu: